Chicken Basanti, någon?

Om exakt 22 minuter är det dags för min "veckliga" (vad säger man??) maratondag på den indiska restaurang där jag jobbar. Trots att det är lätt är den bästa restaurang jag jobbat på, både vad gäller mat och personal (framförallt det sistnämnda) är jag så JÄÄÄÄÄVLA glad att jag snart e helt klar m min utbildning och kan göra det jag vill. Jag älskar indisk mat, men till och med jag börjar tröttna lite nu.. och då har det gått långt. Slutar iaf kl 22 och om jag har tur är Pimpen fortfarande ute med sin kompis och vill möta upp mig o öla lite. Alltid trevligt.

Man slutar aldrig att förvånas....

Kom just hem från en spelning på Båten med min fina vän Kim. Det var meningen att vi skulle se Local Oafs, men det blev för sent och vi var båda jävligt trötta tyvärr. Det är ju det som är negativt med spelningar på vardagar... Anyways - ölen var billig och stället shysst, och de två band vi pallade se (kommer tyvärr ej ihåg namn) var helt ok. Mina tankar har dock varit på annat håll största delen av kvällen. För att dra det snabbt - en som stod mig när har visat sig vara en person jag inte vill ha ett skit att göra med. Fy fan säger jag bara. Under tiden jag umgicks med denna människan tänkte jag inte så mycket på saker o ting han sa när vi tjafsade. Jag tänkte att "jaja, han menade inte att jag är nedvärderande eller respektlös, det är bara som han är ledsen/arg", eller "ok han säger att jag inte lyssnar på honom, ja jag pratar ju en del". Jag märkte inte att han verkligen höll på att bryta ner hela min person. Hur jävla farligt det är att vara i en totalt manipulativ relation där du slås ned tills du inte känner dig värd ett skit. När den här människan idag kallade mig för "sjukt jävla jobbig och den mest självupptagna, egoistiska människa jag någonsin mött" började jag undra. Jag är medveten om att jag inte är perfekt. Men jag vet att jag bryr mig om mina vänner och att jag inte att mer självupptagen eller egoistisk än någon annan (trots denna blogg, hehe..). Och just det ja, inte att förglömma - människan kallade mig även psykotisk. Visst ser ni. Jag kan inte mer än le åt det hela och konstatera att man slutar aldrig att förvånas. Det viktigaste är väl att man känner sig själv så pass väl att man inte går på det skitsnack som de som vill en illa, eller som inte har alla hästar hemma, spyr ut.
Know your enemies boys and girls!

Då var det dags!

Yes. Efter mycket om och med tar jag tag i det hela och gör det. Skapar en blogg that is. Vet inte vem som skulle vara intresserad av att läsa om min vardag, men what the hell. I brist på annat så...

Jag heter Lovisa, är 28 år och nyinflyttad till Stockholm från Skåne. Denna blogg kommer att handla om saker jag tycker är viktiga, som jag upplevt och vill uppleva. Mina vänner och ovänner, musik och kultur... you name it. Fördelar och nackdelar med att bo i Stockholm. Vad jag saknar i Skåne. Jag ska försöka uppdatera den så ofta så möjligt, vara så personlig som möjligt utan att uppge några namn. Så - read and weep, ladis and gentlemen!